Äntligen! Skiftbyte i politikerfabriken.

Valet är över och Sverige har fått en ny regering.

Utöver det har även regioner och kommuner haft val med olika utgång. Det är ett oerhört skifte som Sverige går igenom på många arbetsplatser. Nya ministrar med staber som ska in och det gamla gänget ska ut och hitta nya jobb inom politiken eller på andra platser i samhället.

Det är många som behöver se sig om efter ett nytt jobb och om ens live kretsat kring olika politiska uppdrag så kan det vara svårt att komma ut i det vanliga arbetslivet efteråt. En frisör som blir minister och börjar tjäna betydligt mer har nog svårt att gå tillbaka till en vanlig arbetarlön t.ex. Förhoppningen med förändringen är ju att den ska bidra till något nytt, något annat, något positivt. Sen vet vi ju alltför väl hur små förändringar som kan ske på en fyraårsperiod, verkligen förändring tar ju tid. Inom idrotten på toppnivå är det också vanligt med just 4-års mandatperioder, dvs över en OS-cykel. Förbundskaptener och tränare anställs ofta på 4-årskontrakt, då det handlar om att visa resultat, som i sin tur bidrar till finanseringen av tjänsten. Mycket hopp sätts att tränaren på kort tid ska kunna lyfta de aktiva till mästerskapsmedaljer.

Vad skulle hända om man gjorde detta inom företag? Att man börjar sätta in ett management-team som får fyra år på sig och sen går kontrakten ut? Eller på andra nivåer i ett företag, där det blir tydligare att prestationen ska utvärderas och inte bara fortsätta i oändlighet. En naturlig rörelse på arbetsmarknaden är sund.

Människor och företag måste få utvecklas i sin takt, och det måste vara naturligt för båda parter att gå vidare när läget är rätt. Vilka konsekvenser det skulle få att applicera 4-årsprincipen i ett företag går det att spekulera om, åtminstone som en bra tankeövning.

Vilka beslut skulle fattas annorlunda? Vad skulle prioriteras? Vad den nya regeringen har för avsikt att göra för en bättre arbetsmarknad får vi se.

Om 4 år vet vi.